SLITSTARKA ARTISTER

I en föräldralånad PV sitter ett gäng Forshagagrabbar som på knaggliga grusvägar är på väg över halva Värmlandsvischan till en folkpark för att lyssna på och dansa till en ny grupp som kallar sig Sven-Ingvars. Det är sent 50-tal. Sven-Ingvars var omåttligt populära och världsberömda redan då, fast bara i Värmland. Då lät det ungefär så här. Och  så här. Och det låter fortfarande, om än med bara en enda ursprunglig medlem kvar, Sven-Erik Magnusson. Här kan man verkligen tala om en slitstark artist. Att lyssna på Sven-Ingvars nu, nästan 60 år senare, ger en märklig déjà vu-känsla och ett intryck av att tiden stått stilla. Som synes vid denna Allsång på Skansen är det inte bara mogna ungdomar som jag som gungar loss. 

En Karlstadstös av lite äldre årgång som också varit slitstark värre var Zarah Leander eller Sara Stina Hedberg som hon hette från början. Zarah gjorde karriär vid fel tid och på fel plats på jorden. Det fick hon också sota för när hon kom tillbaka hem. Zarahs artisteri kunde ingen ta ifrån henne och så småningom togs hon till nåder igen och det blev en ny karriär på äldre dagar. Zarah och Sven-Ingvars? Minsann, möttes inte dessa tu också en gång. 

Zarah Leanders mörka stämma hör till mina äldsta musikminnen tillsammans med Marlene Dietrichs Lili Marlene och Evert Taubes Sjösalavals. Nu låter vi Zarah ensam sätta punkt för den här ostrukturerade och virriga betraktelsen. Vad passar väl ändå bättre då än Värmlandsvisan. Här skryter Zarah också väldeliga om oss värmlänningar. En tacker så möe å tar gärne ôt sä å tror på't. Fast en fôl ä den ende sôm gör dä.