Rrrrrrriiing! Klockan är 6 på
morgonen. Den obarmhärtiga väckarklockan skräller på
nattduksbordet. Skolpojken drar kudden över huvudet och tänker:
”Nnnneeeej!” En hel skoldag ligger framför honom och han hade
kunnat ge vad som helst för att slippa stiga upp. Men upp måste
han, ingen pardon. Han gäspar, sträcker handen ut och knäpper på
den gamla radion. Efter någon minut är all trötthet som bortblåst.
Det är Charlie Norman och hans trio med Hasse Burman på trummor och
Roffe Berg, gitarr, som spelar. Det är femtiotal och programmet
heter Schooldays och riktar sig till tidens skolungdom. Här är en
version av signaturmelodin med Louis Jordan (originalet gick inte att
finna):
Nu går allt lättare och
snart sitter gossen, pigg och munter, på tåget till Karlstad och
skolan.
I augusti 2005 lade Charlie
Norman, denne glade speleman från Dalarna, ner tangentlocket på
flygeln för sista gången och den karakteristiska rösten med det
kluriga och vitsiga mellansnacket tystnade för gott. Fram till dess
hade Charlie spelat en roll som ett upplivande musikaliskt elixir i
skolgossens och den blivande vuxnes och gubbens liv på radio,
TV, 78-varvs-, EP-, LP- och CD-plattor.
Vid några tillfällen hade
han också förmånen att få avnjuta Charlie och hans härliga
pianospel "live". Ett sådant tillfälle var på Jamtli i Östersund
sommaren 1958. Gossen hade då vuxit till sig lite, blivit 19 år
och fullgjorde den s.k. ”lumpen” i nämnda stad. Där blev
Charlies trio ett synnerligen välkommet avbrott i det ständiga
skjutandet, sprängandet, springandet, cyklandet, tolkandet,
grävandet och ålandet:
Där var ynglingen alltså
med bland publiken.
Nästa gång det begav sig
hade skolgossens och ynglingens mörka hår hunnit bli vitt. Charlie
uppträdde då vid fyllda 80 år på Universum i Umeå. (Universum är
Umeå universitets stora aula. Några år tidigare, när f.d. skolgossen och ynglingen, nu gubbe vorden, besökte Umeå universitet för första gången, blev han
anvisad att ta bussen till Universum. Det lät ju aningen
oprecist tyckte han.) Salongen var långt ifrån fullsatt men ca 300
förväntansfulla själar med relativt hög genomsnittsålder hade
ändå samlats där. Charlies replik när han träder in på scenen
var: ”Förfäras ej du lilla hop”. Charlie hade inte varit
förskonad från sjukdomar i sitt liv. På fyrtiotalet hade han
drabbats av tuberkulos och på gamla dar hade han opererats för
magcancer. Med en lunga och knappt märkbar ansats till andnöd sade
han vidare med sin typiska galghumor: ”Stomi or not stomi” och
”Tomten har säck på ryggen och jag påse på magen.” Sedan
brakade det loss. Samma tryck i basen, samma flinka fingrar i
diskanten, samma spelglädje som någonsin förr. I pausen fick
publiken lägga en lapp med önskemål. Gubben, som bevarat skolgossens musiksmak (nåja, den hade nog ändå vidgats en
hel del), passade på tillfället och lade en lapp med ”Boogie
Woogie on S:t Louis Blues” på tangenterna. När Charlie kom
tillbaka lyfte han upp en lapp och läste: ”Anitras dans”. Nä,
det ville han inte. Obehagligt minne efter kontroversen med Norge och
Griegsällskapet? Vem vet. Nästa lapp: ”Boogie on S:t Louis Blues.
OK, den tar vi!” Så här lät det:
För att ingen ska bli
besviken länkar vi till geniala ”Anitras dans” också, exekverad
i lite yngre dagar i Berndt Egerbladhs TV-program ”Två och en
flygel”. Medverkar gör även sonen Lennie och trummisen Ronnie
Gardiner. Under den här kvarten bjuds på ytterligare några av
Charlies klassiker och dessutom lite jojk och ylande vargalåt. Lägg
märke till hur fingrarna dansar balett och Can Can i en polka. Vi
får också se hur man kan spela piano med en apelsin:
Ett par år senare kommer
Charlie åter till Umeå, den här gången i sällskap med Alice
Babs. Nu är det fullsatt i salongen. Två 80-plussare spexar, får
salongen att gunga och belönas med stående ovationer. Här är två
smakprov, Alice Babs första hit, ”Swing it, magistern” och
”Sailboat in the Moonlight”:
Gubben vaknade tidigt en
söndag morgon och råkade sätta på programmet ”Andliga sånger”.
Till hans förvåning spelades där en sprittande boogie woogie på
en mycket känd melodi: ”Lapp-Lisas” eller Anna-Lisa Östs
”Barnatro”. Det var ur Charlies sista album, ”En salig röra”,
med hans egna versioner av en rad andliga sånger. Det hade väl inte
varit Charlie om han inte också klämt in en version av ”Är du
kär i mig ännu, Klas-Göran” mitt i alltihop. Gubben sprang iväg
och köpte skivan så fort han kunde. Gör det du också. Pengarna
går till Läkarmissionen. Därför finns ingen länk här.
Det sista spåret innehåller
en recitation av Dan Anderssons dikt ”En spelmans jordafärd”
tonsatt och spelad på orgel av Charlie. I sin introduktion kallar
han spåret ett ”bonusspår eller kanske man skulle säga ett
Fonusspår”. Det är en stark avslutning. En lysande speleman och
glädjespridare påminner oss om förgängelsen. Men förgängelsen
är också livets mylla. Mitt i all den möda, sjukdom, sorg och
förtvivlan vi möter under vår korta vandring här finns också
skämten, humorn, skratten och livsglädjens friska vatten. Tack för
allt vatten du öst ur din kanna, Charlie.
